Stora bäbisar

Mitt första barn var vad man kan kalla stort, lång över 4 kg och 56 lång. Jag fick noll smärtlindring, varken ryggbedövning eller lustgas, det enda jag fick av sköterskorna var att jag skulle hålla tyst så jag inte oroade övriga blivande mammor… Pga. att hon var så stor så fastnade hon också med sina axlar pga. 1. hon var stor och 2. hon har breda axlar. Skulderdystocin, att barnet fastnar pga. breda axlar kan leda till syrebrist och skada nerver i barnets axel, vilket kan leda till att axeln inte kommer att fungera perfekt i framtiden, ingen skada inträffade dock inte tack och lov.
Däremot skadades min rygg då de tvingade mej att ligga på sidan trots att jag inte kunde och när jag vägrade så knuffade sköterskorna mej ändå över på sidan så det krasade i ryggen. Tack vare det får jag numera ryggskott för minsta lilla pga. ryggskadan de åsamkade mej vilket gör att jag inte kan röra mej på flera dagar och fastnar i framåtböjt läge med fruktansvärda smärtor, tack så in i helvete mycket Gävle sjukhus. Jag är alltså en av de 100.000 patienter runt om i Sverige som sjukvården skadar varje j:a år.

Jag kommer för alla framtid minnas Gävles sjukhus, deras fina smärtlindring som gick ut på att inte ge mej smärtlindigt alls och deras peppande ord som västes i mina öron, var tyst, ligg inte här och gnäll, du skulle ha tänk på det här innan du skaffade barn, var tyst, skräm inte andra genom att låta mycket…

Jag var hela 18 år och Gävle sjukhus förlossningsavd. har lämnat ett bestående intryck på mej, förakt.

Man kan tänka att de 1½ år senare skulle gå lite bättre när jag väntade barn nummer 2. Jag fick täta sammandragningar på kvällen, de gjorde inte ont men var jobbiga i och med att magen blev hård, mjuk, hård mjuk hela tiden. Jag ringde BB och frågade om råd men de sa bara att jag skulle ta det lugnt, det var inte dags att komma in alls. När de inte gett med sej på flera timmar så ringde jag igen och fick rådet att gå och sova i stället så skulle det ge med sej till i morgon. Jag har en hög tolerans och litade på rådgivningen så jag gick och sov.

05.50 vaknade jag av en jättevärk, ringde efter ambulans men 05.55 kom en värk till och då kom barnet. Som tur var han amulanskillarna in precis lagom för att ta emot, de hade varit i kvarteret bakom i ett annat ärende oh ursäktade sej för att de kom i civila kläder. Jag tog tag i den enas arm och vägrade släppa honom och kille två blev blek i ansiktet, det här har jag bara övat på en docka!, jag kan inte det här!, min kollega kan! Honom vägrade jag släppa och väste ur mej att någon gång måste vara den första eller hur?

Allt gick bra och ett par minuter senare var flickan ute och vi var på väg till BB/förlossningen. Väl där fick jag en verbal utskällning för min totala brist på ansvar och för att jag utsatt barnet för risker genom att stanna hemma så länge… men ni sa ju…

Åt helvete med Gävle förlossningsavd. säger jag bara och jag kan bara hoppas att ragatorna där numera har gått i pension.

Nutid, det ovan var för ett par år sen så man kan gissa att de äckliga sköterskorna kommer från en annan generation och att det nu på 2000-talet ska ha blivit bättre och att synen är bättre på blivande mammor, så är inte fallet.

Annat sjukhus, 2004. Jag kommer in akut för vattnet har gått och det är över 7 veckor för tidigt. Jag blir snabbt dålig, mår illa, yr, kan inte äta och sen inte ens gå för jag mår så dåligt. Barnet slutar också röra sej i magen.

Jag påtalar gång på gång för läkaren att jag ar gått på specialistmödravården för att graviditeten varit besvärlig och att det är planerat ett snitt några veckor före beräknad nedkomst för att undvika akutsnitt då förre graviditeten också startade med för tidig vatten avgång och slutade i akutsnitt pga. för svagt värkarbete. Denna vattenavgång följer exakt samma mönster men har startat på tok för tidigt, nåt är jätte fel!

Jag mår sämre och sämre, har en sådan sprängande huvudvärk att jag knappt kan prata, jag får lite permission för att åka hem men är så dålig att jag inte kan gå eller prata så jag får åka tillbaka till sjukhuset, dagarna går och läkaren vill bara fortsätta och vänta på att värkarbetet ska sätta igång. Jag är så dålig att jag är helt sängbunden och barnet har inte rört sej i magen på flera dagar, jag har panik och ber doktorn av avsluta denna väntan, även om värkarna skulle sätta igång s är jag så sjuk att jag inte har krafter nog för en förlossning, jag har inte ens kunnat äta de senaste dagarna mer än flytande. Gör ett snitt nu innan det är för sent och blir akutsnitt, hur som haver så står det i journalen att vanlig förlossning är för riskfylld.

Doktorns kommentar är obetalbar:

Det pjoskas för mycket med svenska kvinnor, de kräver kejsarsnitt för minsta lilla. Jag har arbetat i Afrika i flera år och där klagar och gnäller kvinnorna minsann inte som ni i Sverige, de föder tom, tyst under en buske utan att klaga.

Kan man annat än häpna?

Doktorn vill att vi fortsätter vänta och att förlossningen sedan ska sättas igång med dropp.

Det kommer en ny sköterska som blir oroad över att jag är så dålig. Hon går bakom ryggen på doktorn och tar prover på mej som hon skickar på analys utan doktorns medgivande då doktorn inte tycker det är nödvändigt med några prover. Det finnas på infektion och nu har min man lyckats få tag i min ordinarie doktor som är på semester och han tar sej ett ordentligt ”samtal” med doktorn på avdelningen. Nu blir det bråttom och ett akut snitt.

Pojken föds nu 7 veckor för tidigt och är i mycket dåligt skick och har blodförgiftning. Något han fått pga. att ha fick stanna för länge i magen! Han svävar mellan liv och död den första veckan och utgången är 50/50 om han ska överleva. Han får ligga länge i kuvös med andningshjälp men han har en stark livsgnista och på vecka 2 så har han vänt allt elände och börjar bli frisk.

Hade doktorn fått sin vilja igenom att förlossningen hade satts igång med dropp så hade pojken med största sannolikhet inte överlevt.

http://www.alltombarn.se/bebis/stora-bebisar-1.15907/5-fragor-om-stora-bebisar-1.23348